Mot Koutojärvi
När man svänger av E4:an och vägarna blir smalare och man inte möter en enda bil. Knappt. Någon timmerbil eller lastbil, några husvagnar, någon enstaka bil såg vi. På många ställen utan täckning på mobilen. En del kanske tycker det är jobbigt, för oss var det först då känslan av lyx infann sig.
Att stanna bilen och beundra naturen. Fotografera. Inte ha något planerat. Inte slösurfa. Inte ha tillgång till allt man är van vid i vardagen. Det var så välbehövligt. Att totalt stressa ner och återställa kropp och själ. Som jag har längtat efter detta.
Flera gånger på resan upp rann tårarna. För att det är så vackert att det knappt går att ta in och för att det är så skönt att slippa vardagen och alla måsten. Och för att jag var i så stort behov av semester. Ja, och för att jag längtat till norr så länge.
Vi kom fram relativt sent även denna gång. Och som vanligt var det magiskt ljus. Och fruktansvärt mycket mygg. Jag förstår inte (!) de som bodde här som inte gick i långärmat och långa byxor. Själv hade jag långa tights och långärmade tröjor och gjorde mitt bästa för att inte vifta ihjäl mig. Har ju hört att myggor älskar då man flaxar med armarna och andas häftigt. Men hur gör man för att inte hyperventilera och flaxa då myggorna är halvvägs in i munnen och näsan?
Vi fick möjligheten att bli guidade runt i en ljuvlig miljö. Ett hus byggt på 1600-talet, 1700-talet (?). Som att vandra runt i ett museum. Otroligt vackert och häftigt att se.
Massor av originalsaker bevarade.
Vi saknade inte storstaden alls!