Ibland blir inte saker som man tänkt sig
Vi kom fram till den lilla söta kyrkan i Hedenäset, Hietaniemi kyrka, med den otroliga historien om "Ryssklockan" (en vänlig själ som berättade denna historia då vi var där). Tanken var att vi skulle hälsa på graven där min svärfar, (egentligen fd svärfar, men han kommer alltid vara min svärfar) ligger.
Jag minns ju att han hade den vackraste utsikten och att jag sa till honom att "här har du det bra" sist vi hälsade på graven. För jättelänge sedan. Man har liksom inte vägarna förbi allt för ofta. Tyvärr!
Utanför muren till kyrkan betade några kor. Utsikten från graven. Graven som inte fanns där. En helt overklig känsla. Gravstenen var borta! En avlägsen släkting hade struntat i att betala och inte ens meddelat min fd man.
Jag hade förberett mig på att det skulle vara känslosamt att se hans gravsten, men att inte se någon, bara en vattenspridare var hemskt. Luften gick ur mig och jag satte mig i gräset, lätt myggorna äta, och bara grät rakt ut.
I detta otroligt vackra gjorde det så ont.
Vi lugnade ned oss lite, tittade runt i omgivningen. Planterade blommorna vid vattenspridaren.
Plockade även blommor från min svärfars tomt. Och min lilla prinsessa tog upp en stor sten och skrev "Viktor" på. För hon tyckte han skulle få en sten. Och hon såg hur ledsen jag var över att det inte fanns någon.
Och visst kändes det ändå bra tillslut. Framför allt kändes det så bra att jag kom dit, första gången på nästan 10 år, precis efter att de slängt bort stenen, för att rätta till allt igen.
Älskade Viktor!
men åh - vilket gripande inlägg. och den där bilden med alla gravstenarna, så sorglig. kram!