Katarina Ratcliffe Foto

Ni vet, ibland hinner man bara äta, andas och sova. Och lite till.

Mycket händer och allt får inte plats i bloggen. Eller allt hinner inte uppdateras. Eller så vill jag inte uppdatera.

 

Nåja.

 

Jag har sprungit Lidingöloppet, halva. Dels för att jag inte skulle hunnit med hela då vi firade min pappas 70-årsdag samma dag, sedan fanns inga platser kvar. 

Men jag hann med en 15 km runda på Lidingö, med härligt sällskap, innan jag fick spinga hem och fira pappa. Fler lopp blir det innan stora loppet nästa år. Jag har ju bestämt mig för att ge Stockholm marathon en till chans. Det ville jag egentligen på en gång, men man måste veta att det finns tid för träning, för en mara drar man inte bara av. I alla fall inte jag.

 

Lidingöloppet och race-rapport undrar ni kanske. Ett underbart lopp! Faktiskt! Egentligen stämde allt. Bortsett från att någon annan fått min nummerlapp och att de slarvade bort mina överdragskläder för ett litet tag. Annars var allt suveränt! 

Bra väder, pigga ben, inga som helst problem med magen, ingen kramp, inget håll. Det enda jag kan skylla på, då jag önskar att jag hade kunnat springa lite snabbare, var att jag inte sprungit tillräckligt mycket backar. För my gosh, det var liksom en enda lång backe mer eller mindre. Huvudet ville mer än benen, men jag stannade inte. 

Och det var otroligt skönt att komma i mål och vara riktigt trött. Mina höftböjare lade av vid 11 km och det var inte alls skönt att gå resten av dagen. Pigga lår, onda höftböjare och något stumma vader. Men redan på tisdagen orkade jag springa igen, så det gick snabbt att återhämta mig. Nästa år blir det 30 km.

 

Kameran jobbade hårt i sommar och nu fick den vila några veckor (inte privat, men jobbmässig vila). Så länge att jag kom till ett fotojobb utan minneskort. Det kan ha varit bland det jobbigaste jag har gjort. Som tur var löste det sig och jag har helt underbara bilder att visa upp tids nog.

 

Och tycker ni att jag är helt urkass på att blogga (I know!) så kan ni titta in i mitt instagram, för där händer det lite mer. Ni vet, den "kameran" som alltid är med liksom.