Att sammanfatta livet på ön
Blåsigt på färjan mot Koh Chang.
Inte en människa i denna pool. Någonsin. Inte ens vi. Jag blir nästan avskräckt då ingen badar. Är det fel på vattnet? Ingen i baren heller. Ser väldigt tjusigt ut, men i verkligheten var det nästan lite märkligt.
Uppgraderade till svanar, från elefanter, efter att taket läckte in. Rättare sagt, det var som ett vattenfall. Nytt rum, nya handdukar. Same same but different, men åh, vad jag älskar Thailand!
Så här några månader senare ser det inte lika exotiskt ut med varmt hav och lätta kläder.
Det är alltid lika svårt att föreställa sig värme, mitt i kallaste vintern. I alla fall om man aldrig vänjer sig vid kylan.
Det var självklart härligt på Koh Chang också. När vi landat lite i resan så känner jag inte för att åka tillbaka. Egentligen är det bara ett ställe i Thailand (bortsett från Bangkok) dit jag kan åka om och om igen och det är Koh Kradan. Totalt paradis, total avkoppling, lyx till relativt billig peng.
Koh Chang var härligt då det knappt var några turister där. Vi var nästan själva på stranden, men det var vi ju då vi var på Koh Lanta också. Kanske är det för att vi väljer den varmaste säsongen och turisterna inte orkar med värmen (enligt Thailändarna då vi frågade). Det passar oss (mig) perfekt.
Minst 100 infekterade strandloppebett senare och lika många ärr på min kropp (inte alls lika roligt) och med massa underbara minnen och god mat, två sprickor i tårna och sjukhusbesök för att rensa bort hemska vaxproppar... (pust) åkte vi vidare till Singapore. Jo, det var jag som råkade ut för precis allt. Tårna gjorde jag illa i början av april och de värker fortfarande (2 månader senare) och är lätt lila. Men vad tusan. Det var värt löprundan på stranden när jag tänker efter!
Jag blir aldrig mätt på dina bilder. Så vackra och som jag sagt förut har de alltid ett djup, liksom en känsla man kan ta på. Kram fina du!