Katarina Ratcliffe Foto

Jag är allvarligt talat så nervös att jag mår illa. Svettas. Skakar. Drömmer om maran. Om att jag springer vilse och springer i flera timmar. Om att jag glömmer bort tiden och stannar på fika i flera timmar i vätskedepåerna. I natt åt jag bullar och drack kaffe i skogen. Och glömde bort att springa...

Ja, jag vet. Men det är ju drömmar.

 

Igår gjorde jag ett tappert försök att skylla på skorna då foten har värkt så jag har gråtit av smärta vid senaste långpasset (en månad sedan). Tänkte eventuellt köpa ett par nya skor så här några dagar innan loppet. Samma märke. De har ju funkat hittills. Lite desperat kanske.

Fast, det var inget fel på skorna.

Foten känns absolut helt ok nu! Och jag har vilat bort all smärta, kört kortare pass och tuffa promenader, men de tänkta långpassen har jag fått lägga ner, eftersom det kändes som en kniv skar in i foten vid varje steg.

 

Så, min uppladdning har inneburit vila. Känns inte helt ok. Och visst tyckte de i butiken att jag kanske borde skippa loppet detta år, men det tyckte inte jag. För jag är mentalt förberedd. Och jag ska lyssna på kroppen och bryta om det inte funkar. Jag är 100% säker på att foten klarar 2 mil. Min mentala styrka fixar minst 3 mil och sedan får publiken ta mig till mållinjen. Så tänkte jag.

Jag menar, det är ju min normalrunda 4 gånger liksom. Hur svårt kan det vara? Kunde sonen springa 2 mil helt otränad så kan jag! Jag kan, jag kan, jag kan. Behövde bara peppa mig lite.

För jag blir helt svettig av att se startbeviset. Och jag får hjärtklappning och yrsel av att se skorna i hallen.

Jag har bestämt mig. Det blir ett pass i kväll och ett pass på fredag. Med två olika skor. För att testa vilka som känns bäst på foten. Sen kör jag.

Inte på den tiden jag hade hoppats på. Tror inte jag klarar det eftersom jag fått skippa så mycket träning, men jag ska fasen ta mig i mål. Och göra om det. För kan man föda 4 barn så kan man springa marathon mer än en gång.
Eller?