In times like these you learn to live again...
Status:
Rossel i ena lungan, röda öron, röd hals. Fick medicin utskrivet (som jag inte har kunnat hämta ut). Kan inte köra vagnen i snön (paraplyvagn) så vi går hela vägen dit och hem.
30 minuter totalt är en rätt lång promenad för en liten sjuk tjej. (Jag bar en del också)
Väl hemma har febern stigit till 39 grader igen och jag ringer Richard som sitter i viktigt möte och har svårt att prata.
Själv måste jag passa en nageltid och sms:ar honom istället, ber honom åka hem bara liiite tidigare så jag slipper möta honom på vägen med en sjuk tjej. Kan inte avboka eller omboka min tid!
Då ringer min son......
-Jag är rädd...
-Jag är också rädd...
Detta är vad jag hör i telefonen.
-Vad har hänt?! Hallå!! Vem är det?? säger jag oroligt.
-Mamma, det har hänt en incident här.. Andreas har svimmat och tappat minnet, säger Robin.
Sen minns jag inte mycket, jag bad om att få prata med Andreas och det första han säger är:
-Ska jag till Thailand? Varför ska jag till Thailand? Varför har jag tagit en spruta? Har jag bokat biljetterna? Vad är det för månad? Det enda jag vet är att det snart är julafton... Är det snö ute? (Så här i efterhand skrattar han åt den frågan eftersom det är det mesta det har snöat sedan 1986...)
Paniken sprider sig. Jag börjar gå fram och tillbaka i köket. Kommer på mig själv då jag knappt får luft och sätter mig ner.
In kommer hans oroliga tvillingbror och ser lika vettskrämd ut då han hör mitt konstiga samtal och att "ambulansen är på väg". Tvillingbröder som de är står han genast i givakt med jackan på.
-Jag ska till Andreas, ska du med?
Mitt i detta vill Josefine titta på barnprogram. Hon tittar på mig med febrig blick från sin lilla soffa...
Då kommer läkaren till telefonen och gör mig ännu mer förvirrad. Informerar om vad som hänt och att det kan vara en blödning i hjärnan som måste röntgas. Han ska åka ambulans till akuten, men de vet inte vilket sjukhus. Pratar om två alternativ, men säger att någon återkommer.
Jag undrar vart jag ska ta mig, men det kan han inte svara på.
Blir ännu mer frustrerad. Vet inte vad jag ska fokusera på. Panikslagen, gråten i halsen, vill inte lägga på luren utan prata med sonen, men måste avboka nageltiden, säga till Richard att inte åka hem utan ta sig till Hötorget och möta upp mina pojkar. Vet fortfarande inte vart vi ska ta oss?
Då allt är klart ringer telefonen. De är påväg till SÖS. Vi beställer taxi, men det finns inga hemnycklar....
Av någon anledning är alla nycklar med just Robin och Andreas idag.
Springer till grannen och ber dem hålla utkik och får lämna huset olåst. Känns så där lagom roligt!
Ringer Richard och ber honom åka till SÖS istället!
På väg till sjukhuset har det hänt en trafikolycka så det är kö...
Väl framme på sjukhuset möter två personer mig (hinner inte ens uppfatta vilka de är, läkare, sjuksköterskor?)
-Har du hört vad som har hänt?
-Ja, fast jag vet inte om jag tog in, kan du berätta igen?
-Han svimmade och krampade i två minuter mm...
Jag hinner precis krama om sonen då vi blir utfösta ur rummet. Jag försöker att trycka undan gråten och oron.
Enligt sonen hade han svimmat efter vaccinet, då han skulle betala. Han hade sjunkit ihop och slagit huvudet hårt i golvet. Kramperna hade enligt Robin varat i ca 30-60 sekunder.
Jag bröt ihop och började gråta utanför. Känner mig så jädra liten och hjälplös då vi står hela familjen utanför dörren till Andreas och ingen får komma in. Han ska byta om och ta prover. Helt plötsligt behövs inte mamma (enligt sjukvården, men inte enligt min son).
Det första jag kommer på är att jag måste prata med Thomas, deras pappa, i Thailand.
-JAG VILL ATT DU SKA VARA HÄR NU!!!! snyftar jag som ett litet barn då han ringer.
Det känns inte alls bra att inte ha Andreas pappa i närheten då det händer något.
Alla prover och röngen visade sig vara helt ok och minnet kom succesivt tillbaka. Vi spenderade bara några timmar på akuten.
Väl hemma kom också chocken ifatt mig.
Gråtandes i köket kramar jag om min son. Inser att det är förj...igt att vara mamma ibland.
Att inse att jag inte kan vara där jämt. Jag kan inte torka alla tårar. Jag kommer inte kunna beskydda mina barn från allt.
Jag kan inte läka sår, krossade hjärtan, fånga honom så han inte slår i huvudet igen.
Jag kommer förhoppningsvis inte heller vara där då han tar sitt sista andetag.
-Jo, för jag ska dö innan dig! svarar sonen.
-Nej aldrig livet, svarar jag. Det får du inte!
-Men då hamnar vi på sjukhemmet tillsammans. Du blir 100 och jag runt 80, så drar vi ut varandras dropp och dör tillsammans.... ♥
Suck vilken dag. Sitta på akuten i 3 timmar med en febrig liten tjej, kramandes en dålig stor kille och med hela oroliga familjen nära. Inget blev som planerat, men allt gick bra.
Jag inser vad sårbart livet är, igen. Vad som betyder något. Speciellt i juletider.
-Nu blev det inga julklappar då....sa Andreas då jag kom till sjukhuset.
Fast den största julklappen är att jag har mina 4 barn välbehållna och friska. Det finns ingen annan riktig lycka!
Vad du är stark. Bra jobbat där. Lugn och effektiv tills du kan släppa taget. Nu återhämtning.
Stor varm kram.