Att dela en liten stuga vid havet med en massa myggor
Vi kom fram relativt sent till den lilla, mysiga stugan och det var fortfarande ljust ute, trots att klockan var midnatt.
Natten som följde var kanske en av de märkligaste i mitt liv. Jag sov inte mycket alls. Ingen av oss sov.
Att bli attackerad av myggor, slå ihjäl dom, för att tro att man har dödat den sista myggan, men det kom bara fler och fler, var bland det värsta jag har varit med om i myggväg. Inte för att jag (den här gången) fick så många myggbet, men för att det var tortyr att gömma sig under täcket, precis somna in och vakna av en som surrade vid örat, eller landade på näsan. Eller vakna av att någon annan av oss jagade myggor i panik.
Samtidigt som vi alla tre låg och kiknade av skratt åt myggorna (och svor till ibland också) var det så ofantligt vackert att ligga så nära havet.
Det var ett fönster bredvid huvudkudden. Då och då försökte vi glömma myggorna och njuta av friheten.
Och så vaknade vi upp till detta. Natten var glömd. Myggorna var förlåtna för den här gången.
Stor och liten kärlek. Och en häst.